Jappe

Jag är trött... Det känns som all min livsenergi finns "någon annanstans". Varje natt gråter jag mig till sömns. Med Jappe i min famn, med min hand mot hans bröstkorg. Stödjer handen mot sängen för att inte tynga honom, ligger och klappar, känner hans andetag. Jag fasar för nätterna... För när han ligger still och sover märks det hur svårt han har att andas. Det märks så tydligt. Varje andetag känns och låter som hans sista. Därför ligger jag och gråter med handen mot hans bröstkorg, för att känna om det sista andetaget blir det sista.

Han finner sig, några timmar. Sedan vaknar han till, säger "uff - matte sluta störa" och förpassar sig sömndrucket från mina armar ner på golvet. Då ligger jag istället och försöker sova. Med öronen på helspänn - registrerandes hans andetag.

Om dagarna visar han fortfarande livsglädje. Sitter i solen i trädgården och gottar sig... Krafsar på matte för att få gå ut. Leker i soffan med Legolas. Då börjar jag hoppas igen. Och sen på natten får jag återigen mina hopp krossade. Det är inte långt kvar...

När ska jag ha kraft nog att ta det sista beslutet?